Karlsson-Pelur avrättades

Händelsedatum: 1859-05-25

Ort: Vårgårda

Land: Sverige

Position

Beskrivning

Den 25 maj 1859 halshöggs den sista personen på Vårgårdas avrättningsplats "Kåkakullen". Brottslingen var en råbarkad tjuv vid namn Karlsson-Pelur. Denne var dömd för att ha genomfört tre rån och ett mord. Avrättningarna lockade alltid många personer och speciellt när den nybyggda järnvägen som två år tidigare stod klar. Många personer reste även med häst och vagn för att beskåda avrättningen.

Ett av de grövre brotten som Pelur dömdes för var att han under en fångtransport den 14 april 1859 slagit en vakt så att denne senare dog. Detta inträffade på vägen mellan Vänersborg och Alingsås, dit han fördes för att påbörja ett livstidsstraff för diverse brott. Under transporten gjordes ett uppehåll vid Gräfsnässkogen för att fången behövde gå på toaletten. Medan fången gjorde sina behov väntade en fångvaktare från Ale häradsrätt "Olof Wassenius", i vagnen på fången. När Pelur kom tillbaka till vagnen och sin väktare tog han hastigt fram en yxa som varit gömd under vagnen. Han högg med våldsam kraft mot väktarens huvud som då skadades svårt. Detta till trots så lyckades Wassenius dra sin sabel med sin högra hand, medan han styrde hästen med tömmarna i den vänstra handen. Han högg med sabeln mot Pelur och lyckades träffa och såra honom. Pelur försökte försvara sig med yxan men väktaren var honom övermäktig. Wassenius lyckades ta ekipaget i säkerhet och Pelur omhändertogs och sattes omedelbart i länsfängelset. Väktarens skador var mycket allvarliga eftersom yxan gått igenom huvudsvålen och en dryg vecka senare dog han på sjukhuset. Han lämnade efter sig änkan och sju små barn, varav det yngsta var bara en månad gammalt.

Avrättningsplatsen vid Kåkakullen var den sista av de fyra i Vårgårda det finns berättelser om. Den första lär ha funnits vid ”Hängen”, som är höjden strax till vänster när man kommer in på Kullingsleden från Boråsvägen. ”Hängen” var ett vanligt namn för galgplatser. Seden var att de avrättade fick hänga kvar i galgen för att straffas ytterligare och varna andra om faran med att begå brott. Denna sed irriterade prästen i Algutstorp, som hade fri sikt mot galgen. Han klagade därför och galgen flyttades till en plats ungefär i mitten av det blivande samhället.